Hejdå Lenne!

/.../
"Hur kan det få vara så hemskt", frågade jag, "hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö, när dom inte har fyllt tio år ens?"
"Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt", sa Jonatan. "Jag tror att du får det härligt."
"Härligt", sa jag. "Är det härligt att ligga nere i jorden och vara död!"
"Äsch", sa Jonathan, "det är liksom bara skalet av dej som ligger där. Du själv flyger iväg nån helt annan stans."
"Vart då", undrade jag, för jag kunde knappt tro honom.
"Till Nangijala", sa han.
Till Nangijala - det slängde han ur sej precis som om det var något varenda människa visste. Men jag hade då aldrig hört talas om det förr.
"Nangijala", sa jag, "var ligger det?"
Då sa Jonatan att det visste han inte så noga. Men det var nånstans på andra sidan stjärnorna. Och han började berätta om Nangijala så att man nästan fick lust att flyga dit med detsamma.
"Där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid", sa han, "och det kommer du att tycka om."
Det var från Nangijala som alla sagor kom, sa han, för det var just där som allting sånt hände, och kom man dit, så fick man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också, sa Jonatan.
"Det du, Skorpan", sa han. "Det blir annat det än att ligga här och hosta och vara sjuk och aldrig kunna leka."
/.../

Vi ses i Nangijala, Lenne!

Kistdekoration och de röda hjärtana har mamma Karin gjort! Helt fantastiskt underbara!

/Erik, Titti & Grodan