Överkörd

ÅÅååh vilken underbart mysig helg vi har haft. Ensamma i Högbo. Tilde och Saga var på landet (Djurö utanför Stockholm) hos Åke, farmor och mormor och vi åkte strax norr om Sandviken, till Högbo brukshotell.

Underbart god mat hade de. Vi spa:ade lite. Gick promenader och pratade massor. Sååå mysigt vi hade det. Jag ska uppdatera med några bilder från helgen senare. Tilde och Saga hade det jättebra. De skötte sig jättebra.

Fast när vi kom tillbaka så tittade Saga så konstigt på oss, i alla fall mig. Inget leende, inget gråt heller. Hm, har hon glömt mig? Hon såg skeptisk ut. Hade hon varit lite äldre skulle hon börjat gråta eftersom hon då kommit på att vi har varit borta. Så gjorde barnen, och Tilde, när vi skolade in henne på förskolan de första dagarna. Då grät de när man hämtade dem. Och är man så gammal som Tilde så kommer man rusande mot en och skriker lyckligt: 'Maaammaaa!!' Men inte Saga, hon är lite mindre och sa ingenting. Bara tittade. Skeptiskt.

När vi körde hem släppte vi av mamma hos Muppa. Då var jag med om något jätteläskigt. Något som ingen mamma vill uppleva: Saga blev överkörd. Fast ta det nu lugnt. Hon blev ju inte det, men jag trodde på fullaste allvar att hon blev det.

Erik tog ut hennes bilbarnstol från bilen och ställde den med henne i på trottoaren. Vi hade dubbelparkerat så skulle någon bil köra förbi så skulle de vara tvungen att köra upp på trottoaren där Saga stod i sin bilstol. Erik stängde dörren och jag såg inte Saga mer men trodde att hon stod kvar på trottoaren. Så kommer det en bil, sakta, sakta och glider förbi. Utan några problem, hinder eller gupp. Det var helt overkligt och det gick i slow motion allting. Kanske tog det bara fem sekunder men det var som en hel evighet. Jag SKREEEEEEEK allt vad jag kunde för att bilen skulle höra och stanna. Men det gjorde den inte. Den körde bara som vanligt sakta förbi. Innerst inne tyckte jag det var lite konstigt att den inte guppade något. När en bil kör över en bilbarnstol borde bilen röra sig i höjdled ju. Men det gjorde den inte. Men så snabb är inte min hjärna så jag kopplade det. Fast någon stans tänkte jag det.

Jag satt fast, vifftade med armarna och fick till slut av bältet. Skulle rusa ut till min mosade lilla Saga och rädda det som räddas kan. Men jag hann inte mer än öppna bildörren och titta ut, bakåt - där stod Saga på marken, sovandes som en docka, helt lugnt. Dåå kom tårarna. De bara sprutade. Av lättnad.

Fy vad det var hemskt. Mamma kom och tröstade mig och förstod inte vad det var med mig, trodde det hade hänt något med Tilde. Men hon bara sov vidare där bak.

Erik och mamma höll på att ta ur en väska ur bagaget när jag skrek men kopplade inte att det var jag som skrek. Undrade vad det var frågan om.

Puh, vilken jäkla upplevelse. Det var ju på riktigt för mig - i fem sekunder. Det tog några timmar att hämta mig från det där. Min älskade SagaBaga. Jag kramade henne hela kvällen sen, och hela dagen idag har vi myst. Inget får hända med våra små gumsor.

/Titti