Krig

Stora utflyktsdagen. Vi skulle åka på tur. Inte gå i de vanliga spåren utan mer vildmarksspår om man säger. Fast vi trodde att det skulle vara spårat där också. Det är ju ganska svårt för oss nybörjare att åka där det inte är några spår att ha skidorna i.

Tilde fick sitta i en pulka bakom Erik. Picknicken med varm choklad var packad. Tildes skidor fick också följa med. Ifall, ifall hon blev sugen och ville åka, vi kunde inte ta risken att inte ta med dem.

Här är spåret vi följde. Fast vi blev inte så långvariga på den leden. Det fanns inga spår där som vi trodde och dessutom var det väldigt kupperat den lilla bilten som vi åkte. Efter bara 100 meter kom världens backe som vi stannade uppe vid och kollade läget. Det var bara det att jag råkade glida iväg och kunde inte stanna så jag hade inget val utan var tvungen att åka backen hela vägen ner. Det gick ganska bra. Jag klarade nästan hela backen, så slappnade jag av och började tänka att det här går ju bra - vips så låg jag på rygg. Och framför mig hade jag världens brantaste backe, typ sådana som finns på OS-banorna. Nä, det var inget för oss. Upp igen och vidare ut på de vanliga spåren.

Så satte vi oss sidanom spåren och fikade efter en bit. Inte så charmigt och det kom löpare (heter det va, Erik?) förbi hela tiden. Varm choklad med grädde och mackor med ägg och kaviar. Mmmm Mysigt fast det snöade och fast det åkte förbi en massa skidåkare hela tiden.

På vägen hem somnade Tilde och blev nästan igensnöad. Nä, blev hon ju inte. Ser ni ju.

På kvällen grävde Erik ett rum till i Villa Villerkulla. Och så kunde vi inte låta bli att ha lite snöbollskrig. Kul!

Mysigt har man där nere i grottan. Det är ju lite varmt där nere. Eller inte varmt men ni vet isolerat på något sätt. Och så är det även ljudisolerat. Man hör ingenting av vad de säger som står utanför. Häftigt.

/Titti