Idag var jag ensam med barnen en stund och jag har lärt mig av misstaget igår. Vi ville ju vara ute och Tilde ville åka skidor igen. Det är lättare att åka skidor i spåren så jag bestämde mig ändå för att testa att gå ner till spåren och åka lite med Tilde.
Saga sov i vagnen så det var lungt. Ingen hjälm och ingen sele behövdes. Och så tog jag pulkan med också ifall hon ville bli buren hem så kunde jag sätta henne i pulkan istället för att bära henne. Mm, det blir bra.
Skidorna fick åka i vagnen på vägen dit annars blev det för jobbigt. Fint väder var det och vi tog det lungt, inte stressa upp sig och inte bli irriterad.
Jag parkerade vagnen lite sidan om spåren. Där kunde jag sitta och njuta av solen och Tilde kunde leka och åka lite skidor om hon ville. Fast där fanns ju inga spår i och för sig. Men de var bara tio meter bort ifall hon ville testa lite. Det är så svår balansgång mellan tjat och uppmuntran. Jag vill ju uppmuntra henne till att testa och åka skidor. Jag vill också att hon ska känna att hon är duktig och att det går bra, bättre och bättre. Men så vill jag inte tjata för mycket för då kväver jag väl henne och då vill hon inte åka längre. Det är hårfint det där.
Hemma vill hon ju inte åka pulka. Jag har bestämt att vi ska åka pulka och tagit på mig alla kläder och så går vi ut. Jag vill jättegärna åka pulka - då vill inte Tilde åka. Så har det varit massor av gånger. Men det är inte bara med Tilde det är så har jag hört. Konstigt. Det som är så roligt - att åka pulka. När vi väl åker tycker hon att det är jättekul och då vill hon åka mer. Min teori är att hon inte har bestämt själv att hon vill åka. Det är ju jag som kommit med idén att vi ska åka.
Det gick bättre idag fast hon ville inte åka så mycket eftersom inte jag hade skidor på mig. Hm, okej då får vi testa med skidor imorgon och i hennes takt.
Hemma i stugan hjälpte Saga till med dammsugningen. Eller snarare sabotera genom att stänga av och sätta på, stänga av och sätta på.
Erik och Tilde grävde en snögrotta med flera, flera rum. Det var Villa Villerkulla och det var Pippis rum, Tommys rum, Annikas rum och polisernas rum. En gång kunde inte mamman krypa genom. Den var för trång och för lång. Jag klarar inte av när jag inte kan sträcka ut armarna rakt ut i sidorna - då får jag panik. Och jag menar panik. Fast om jag anstränger mig så kan jag behärska mig men jag måste verkligen anstränga mig då och tänka bra tankar. Jag har liksom inte utsatt mig för sådan prövning. När jag väl får panik, som jag fick en gång när jag fastnade i ett hål, då eldar jag ju upp mig själv och det blir bara värre.
Fast jag avslutade med att klara alla gångarna. Jag bad Erik stå redo att dra fram mig ifall jag fick panik. Instruerade honom att dra ut mig SNABBT!!! Erik fick visa först så jag såg hur han gjorde och vilken teknik han använde. Gången var för trång så man kunde inte krypa, då slog man emot rumpan i taket. Man var tvungen att åla sig genom. Men det gick bra. Jag var koncentrerad och gick in för det och visste att Erik skulle hjälpa till ifall jag behövde. Inga problem.
Tycker ni om att krypa i trånga gångar? Det är kanske inget man gör varje dag eller ens gör någon gång alls. Man kanske inte vet om man är ok med det eller inte. Jag skulle inte vilja ligga i en kista, fast det gör man nog inte så många gånger mer än en kanske. När jag dör och ska ligga i en kista ska jag ha en rund kista, tack.
Jag har förresten ett presentkort på floating. Tror ni jag klarar av det? Det är nog på gränsen. Men om man kollar på bilden nedan så kan hon ju sträcka ut sina armar ganska bra faktiskt. Och det är ju bra höjd på den också. Jag tror jag klarar det. Och så mysig musik till det. Det kan ju bli hur skönt som helst. Jag ska berätta sen hur det gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar