Som Anja?

Så äntligen fick jag köra min skoter som jag tjatat om ett helt år. Ända sedan Sälen förra året har jag pratat om detta. Jag var ju i Hemavan med Trygg-Hansas it-chefer och körde skoter - bland annat alltså. Och då fick jag blodad tand. Det var ju flera år sedan. Ända sedan dess har jag längtat.

Ovan ser man gränsen mellan Sverige och Norge. Hit men inte längre, vi fick vända vid gränsen. En tydlig gräns dragen i skogen. Lite häftigt. Inte för att vi ville ta ett steg in i Norge men ändå.

Vi kom till en myr där vi fick låta hornen växa från huvudet, som ledaren uttryckte sig. Och snacka om att mina horn växte sig långa, långa. Vi körde runt, runt, runt i en oval med två raksträckor där man kunde dra på så mycket man bara vågade. Det passade verkligen mig. Det kanske ni inte tror men inuti mig bor en liten äventyrare av värsta rang. Den kan man inte tro när man läser inlägget igår om trånga utrymmen men det kallar jag inte äventyrligt.

Jag drog på allt vad skotern förmådde - 95 km i timmen kom jag upp i. Klart före Erik vill jag påpeka. Han vågade nog inte dra på så mycket verkade det som. I kurvorna fick man luta sig massor inåt så inte skotern välte, det var roligt. Ju fortare man körde i kurvorna desto mer var man tvungen att luta sig e klart.

När jag hade kört några varv och kom tillbaka stod Erik, mamma och en guide och tittade. De hade tydligen följt mig runt. Så sa mamma de magiska orden: 'Han säger att du kör bäst av alla här. Han säger att du bör köpa en skoter.' Tjohoooo, vad kul att höra! Jag vill verkligen ha en skoter. Men vad ska jag med den till. Köra till jobbet här i Stockholm? Nä, går ju inte. Kanske skulle jag ha en motorcykel. Nä, det har inte lockat mig så mycket. Det är farligt. Det är farligt att köra ute i trafik och så har man trafikregler att rätta sig åt så då kan man ju inte köra så fort man vill.

Men det börjar mala i huvudet. Varför satsade jag inte på alpin skidåkning i alla fall. Jag hade varit bra på störtlopp. Och vad har det med skoterkörning att göra tänker ni. Nä, jag vet inte. Jo, farten är den samma. Fast det går ju i och för sig mycket fortare i störtlopp. Vi har haft glidtävling när vi varit iväg på skidresor - ofta har jag vunnit.

Ok, jag kör skoter bra och jag glider bra, därför skulle jag varit bra på störtlopp. Nä, kanske är det inte så enkelt. Men jag ångrar ibland att jag inte satsade på något sport när jag var liten. Det var ju badminton ett tag men det var inget för mig. Jag red ett tag men det var inget för mig. Jag var faktiskt lite rädd när hindren blev för höga.

Jag ska berätta en sak för er som det inte är många som vet. En gång när jag var liten. Jag tror faktiskt jag gick i gymnasiet. Kanske att Christel var inblandad. Det var innan datorns tid. Då skrev jag ett brev till någon högt uppsatt inom alpin skidåkning. Han som tränade de som de satsade på. Jag skrev att jag tyckte det var roligt att åka skidor och jag tyckte själv att jag var superduktig men att jag aldrig åkt i en bana förut. Vad tror du om mina chanser att bli en stjärna inom alpinåkningen? Tror du jag kan träna upp mig så jag blir bra? Jag bor visserligen i skåne men det går ju att ändra på. Ungefär så skrev jag. På fullaste allvar alltså. Jag ville så gärna men inte tillräckligt mycket för att verkligen ta tag i det.

Jag fick ett svar. Han skrev något diplomatiskt om att det är stor skillnad på att åka fritt och åka i bana med käppar. Och du är ju inte så ung längre. Typ. Jag förstod piken och la ner det hela. Så var det med det. Tänk om jag hade blivit en som Anja eller Pillan. :-)

Sista dagen och sista åket. På vägen till skiduthyrningen kom vi på hur vi skulle hjälpa Tilde att åka. Typiskt att man kommer på det sista dagen. Det var mamma som såg någon annan som gjorde så med sitt barn. Vi tog en av våra stavar och höll framför henne. Så fick hon hålla i den med båda händerna och så åka. Håller den vuxna i den stadigt så blir det jättebra stöd för barnet. Tilde tyckte det var jättekul och hon åkte ända fram till affären som säkert var 500 meter.

Ja ja, då vet vi hur vi ska göra nästa år. Fast nästa år blir det nog utförsåkning tror jag.

När vi lämnat tillbaka skidor, stavar, skor, hjälm och grejer gick vi upp till Högfjällshotellet och kollade in after skin. Arvingarna var där och spelade och vi letade efter farmor och Åke men det var omöjligt att hitta dem bland allt folk. I ena hörnan fanns en lekhörna med rutshbana och leksaker - perfekt! De har då tänkt på allt.

/Titti